Kapitel 1

Vinden tjuter och mörkret trycker i Ramunders rike när vinterns stränga kyla håller naturen i sitt grepp. Vargens yl har tystnat och varken Oteringar eller annat Knytt vill ut i Kung Bores järngrepp.

En ensam skugga rör sig dock i månens bleka sken, den blåklädde shamanen Lloongkåpa rör sig sakta och mödosamt mellan de stora grågröna granarna med snötyngda grenar i riktning mot Ramunders borg. Han har ensammen vandrat runt sedan det senaste tinget för tiden före två vintervarv på tingvalla i mitten av Ramunders rike. Han färdas med beslutsamhet och stor envishet mot sina mål. Senast han stannade och bad om värme och vederkvickelse var under hösten när löven brann i höstsolens sken hos Archorernas vandrande folk, på sin vandring från fylkefar Fu som hade gett honom uppdraget att förmedla budskapet till Ramunder. Det var nog ett par månvarv sedan, hans krafter hade nu sinat och alla förråd var i det närmaste slut. Hans krafter var nästan förbrukade och det bistra vädret gjorde inte saken lättare att färdas till fots i detta sargade landskap fullt av berg och dalar samt förrädiska sprickor. Han förbannade gudarna och Kung Bores obevekliga grepp om världen, men bara tyst som en tanke för sig själv för att inte reta dem igen. Förra gången han svor åt deras vägnar straffades de av en som det kändes oändlig kall och sträng vinter som varade över en istid det skulle vara tusentals år med människans räknesystem, i dessa nordliga fylken norr om vattnet som Midgårdsormen vaktade. Han skulle kunna nyttja sina kunskaper och sin gyllene stav för att fälla ett byte. Om han mot förmodan skulle se något levande väsen ute nu, det verkade som alla skogen invånare stora som små sökt skydd. Även möjligheten att tända en eld fanns, men han ville inte använda sina sista krafter till egen vinning utan gick sakta framåt i den bistra kylan. Han hade endast ett fåtal dagsmarscher kvar till gästfriheten hos Ramunder, Skaga och Junker Jägares folk. Ura Kaipa den gamle stridskämpen hade farit med långkölarna till österland för att jaga skatter och rikedom. Fram till sommaren då han lovade att dyka upp och försvara Ramunder mot jättar och de elaka Oteringarna, som ändå inte vågade visa sina fula trynen under Bores kylslagna stortid. Tanken på värmen i Ramunders borg fyllde hans kylslagna kropp med hopp och värme när han beslutade sig att vila ett par timmar fram till morgonen då solen förhoppningsvis skulle värma upp landskapet med sitt ljus. Han satte sig till ro under en mäktig gran och föll i slummer i lä under dess skyddande grenar.

I Ramunders borg brann facklor i den stora festsalen. Runt alla borden åt och drack alla av gästabudets läckerheter, timmen var sen men det verkade som ingen visste att natten sänkt sig utanför och att vinden ven och tjöt i husknutarna. Detta var en festens natt och hela bygden var samlad för att fira midvinternatten. De åt av de stekta oxarna, grillade fåglarna och i den stora spisen roterade ett dussin svin sakta på sina spett som byttes varefter den månghövdade skaran åt. De drack mjöd ur stora horn ur den aldrig sinande mjödbrunnen i rummets mitt.

Stämningen var hög och narrar och spelemän roade alla så gott de kunde. Skratten ekade mellan väggarna, en del åt andra drack, alla som inte hade somnat roade sig innerligt. Folk från alla grannfylken hade samlats för denna högtid, även de som normalt skulle ha slagit varandra blodiga satt nu som bordsgrannar och delade mjödet med varandra. Alla bar sina vackraste kläder och smycken, ingen bar vapen. De låg i vapenkammaren som var stor som tusen famnars längd väl ordnade så att alla skulle hitta igen sina svärd, knivar armborst, hillebarder, sköldar, bågar och koger eller vad nu det var för vapen de använde. Kammaren var bevakad av Ramunders egna halvjättar Fyn och Halvdor, barnbarn till Asaguden Lokes son som var av jättesläktet. För i Ramunders hus fick inga vapen eller strider förekomma. Det ända vapen som fanns var Ramunders eget svärd som tryggt hängde vid hans sida. Alla tusental förbrödrades under denna veckolånga fest som gick av stapeln varje vinter då det stormade som värst. Kärleken slog rosade gäster och nya par från fylkets olika hörn och stammar bildades under dessa festens dagar och alla par välsignades av Ramunder och förbrödringen blommade. Ramunder såg med glädje alla nya bekantskaper som siade om nya medlemmar i hans rike som skulle kunna fostras till nya kämpar under nästkommande vinter. Ingen av fylkets herrar kunde eller fick motsätta sig denna tradition, då nya familjeband bildades. Ramunder kände oro över att hans trogne rövarhövding Ura Kaipa ej heller detta år vistade detta stora gästabud. Inte för att gästerna skulle ställa till bråk, det hade han eget kapabelt folk att underkuva var skärmytsling som skulle tänkas blossa upp under dessa förbrödrande festdagar. Lloongkåpa hade lovat att vara närvarande under festen men hade inte dykt upp ännu. Jättarna hade redan under hösten visat på aktiviteter som de ej normalt brukade syssla med. De hade förberett ett anfall mot riket tillsammans med Olven, dessa ljusskygga väsen som lämnar enorma gropar efter sig. De ondsinta varelser som lätt kan förvrida tankarna hos de vanligen vänligt sinnade jättarna. Men Ura sade vis som han är att de är för tröga och kommer aldrig att göra något under vinterns kyla, och med det givit sig iväg med ett hundratal av sina bästa krigare till österlandet. Ramunder satt som på spänn i sin jättelika tron skuren ur ett enda trästycke ask av det uråldriga modersträdet Yggdrasil. Väntande på att porten till borgen skulle öppnas för schamanen. Under festens andra månvarv kände han ett illavarslande tecken. Det blåste en vindil genom festsalen som isade in i benmärgen på allt och alla. Ljudet lät som Lloongkåpa blåste i sitt horn men ändå inte! Musiken tystnade och facklorna fladdrade under en bråkdel av en sekund, ljuset blev blålila och en ensam varg ylade sorgset utanför vallgraven. Sedan fortsatte festandet som inget hade hänt. Ramunder kände att något ondsint var i görningen men kunde inte veta vad. Han fick ingen ro utan lämnade festen för att gå upp till sitt tornrum där endast de allra närmaste hade tillgång och tillträde till. Han tittade varsamt ut över horisonten men fick därav inga svar. Men den oroande känslan ville inte släppa greppet utan gnagde oroligt i hans sinne. Hade Olven trots allt gått ut i kylan för att ställa till sattyg? Han hade via drömmar och tankar från schamanen vetat om att något var i görningen. Han önskade att Ura och Lloongkåpa hade varit här nu så de hade kunnat rådslå över vad som kändes så obehagligt.

Ura kände i samma ögonblick en rysning och nackhåren reste sig på den annars fullständigt orädde rövaren som mött döden i vitögat fler gånger än han kunde minnas utan att känna denna rädsla. Han beslutade sig för att genast avbryta sina rövartåg långt in i österlandet som vi idag känner som Ryssland, för att bege sig hem till Ramunders Rike. Han kallade sina underhuggare och alla rövarna för att berätta om sin känsla över att något var galet. De övriga kunde inte se eller känna detta utan ville fortsätta öster ut för att finna mer rikedom. Efter långa diskussioner med sina närmaste rövarhövdingar beslutade sig en del att följa Ura hem och resten skulle fortsätta österut. Ura’s känsla för att något ont var i uppsåt, förstärktes av att han kände den gnagande oron i hjärtat var gång han tänkte på Ramunder. Det liksom riste och isades längs ryggen, och vinden kändes kall och han hörde vinden viska som ljudet ur Lloongkåpas hiskeliga hornbröl. Ura visste att han aldrig blåste i sitt horn i onödan, men nu vibrerade luften på samma sätt som de gånger han hade varit med när Lloongkåpa hade blåst i sitt magiska horn. Trots att han visste att han och Ramunder borde sitta i Ramunders stora trygga borg. Men det isande brölet fortsatte att viska i vinden, även om alla hans rövare inte kunde känna eller höra vindens meddelande. Så han tog sina trognaste rövare och begavs sig hem mot Ramunders rike.