Kapitel 2

Morgonljusets första bleka strimmor bröt nattens mörker mellan storgranarna i den djupa Tivedsskogen och en ensam fågel trotsade natten och kylan med sitt sjungande. Gryningen var i dagande och fler och fler av skogens invånare började vakna till liv samtidigt som solen bröt upp över horisonten. Det var så stilla och tryckande tyst i skogen att man hörde ingenting, det var absolut tyst och stilla. Skogen som i vanliga fall var fyllt av fågelsång och allehanda ljud låg alldeles knäpptyst inte så mycket som en vindil lyckades få en endaste gren på träden att röra sig. Till och med den öppna vinterbäckens porlande hade frusit till is och låg tyst och orörlig.

Lloongkåpas andedräkt syntes som dimslöjor där han satt under den stora granen och sov djupt. Han var mycket medtagen och kraftlös efter den långa ensamvandringen från fylkefar Fu’s land i norr. Han hade sovit under granen i det närmaste tre och ett halvt dygn i sträck. Den lilla fågeln satte sig på hans axel och sjöng och kvittrade det vackraste han förmådde, för att väcka honom. När solen hade brutit horisonten och det bleka morgonljuset hade övergått till dagsljus vaknade han till sist.

Sakta kom han till medvetande och sans. Den lilla fågeln flög upp på en gren intill, och burrade upp sig la huvudet på sned och plirade med sina små pepparkornslika ögon på Lloongkåpa som sakteliga började öppna ögonen och gäspa lågmält. Han fällde ner sin struthätta så det väderbitna och fårade ansiktet blev synligt. Kliade sömngruset ur ögonen och tittade på den lilla fågeln och frågade honom med tyst nästan viskande stämma. – God dag min lilla vän, varför väcker du en trött vandringsman under hans behövliga sömn?
– Det är så tyst i vår skog.
– Ja det är väl bra om man försöker sova om natten.
– Det är inte natt !
– Jasså, sa Lloongkåpa och såg sig runt. Det har du rätt i. Det va märkligt att det är så tyst och stilla.
– Inget har hörts på tre dagar och två nätter, sa fågeln.
– Tre dagar sa du?
– Ja, det verkar som skogen har förstenats.
– Förstenats?
– Ja, kvittrade den lilla fågeln, jag har inte sett en endaste rörelse sen jag kom hit för ett par dagar sedan. Skogen var alldeles svart sedan kom ett dön, och så vart det tyst.
– Dön och tyst?
– Ja, och det svarta drog söderut mot Snapphaneslätten.
– Svarta?
– Ja det verkade som om natten flyttade sig på vingar och liksom lyftes upp och flög ner mot Snapphaneslätten.
– Det lät inget bra, detta! Hur hittade du mig då?
– Din andedräkt var det ända som rörde sig på en dagsmarsch avstånd och det är fullt av konstiga hål och gropar i marken runt ditt träd det ser ut som om någon ryckt upp skogen med rötterna runt ditt natthärbärge.
– Olven och svartalfer, sa Lloongkåpa för sig själv medan han lyssnade på vad den lilla fågeln hade att berätta.
– Tre dagar sa du?
– Ja det är alldeles tyst!
– Då måste jag ha sovit i nästan fyra dygn, Jag som skulle vara hos Ramunder för två solvarv sedan. Det är bäst jag sätter fart så jag hinner fram innan midvinterfesten tar slut.
– Ramunder, vem är det?
– Åh, han är kung i Ramunders rike ett par dagsmarscher söderut. En mycket stor klok och vis kung. Vem är du då min lille vän, varför är du inte tyst och förstenad som resten av skogen?
– Jag är bara en obetydlig liten fågel, men du kan kalla mig för Skränspoven det är vad man kallar mig i mina hemtrakter.
– Jasså, jaha då säger vi det! Är min vän hungrig? Jag har bara en brödkaka kvar att dela på tills jag når fram till Ramunders borg. Det är inte mycket men vi får dela på det som finns.

Lloongkåpa reste sig upp och rättade till sina kläder och letade i tränsen efter brödkakan för att dela sin frukost med Skränspoven. Han plockade fram brödet och bröt loss en tredjedel lade tillbaka resten i tränsen och delade biten som var kvar mitt itu och räckte fram den till pippin.

Han knöt upp sitt långa gråsvarta hår i en tofs i nacken så det inte skulle falla ner i ansiktet under måltiden. Skränspoven flög ner och satt sig i hans hand och de åt under tystnad.

Han kände sig illa till mods för att han hade sovit så länge men trodde nog att det hade varit behövligt eftersom han inte hade vaknat tidigare.
Han satt lutad mot trädstammen och funderade på vad Skränspoven sagt om tystnaden och mörkret…

Ramunder satt fortfarande kvar i tornrummet sömnlös och grubblande över vad som hade hänt under natten, han hade kallat till sig Junker Jägare och sin dotter Skaga. Som för första gången i sitt liv hade fått komma upp till tornrummet, så det måste vara av allra yttersta vikt eftersom den kloke Ramunder lät en kvinna komma in i det heligaste av alla rum i den stora borgen.
Tornrummet var inte så stort, knappt 100 meter i diameter med öppningar åt alla väderstreck så man kunde få uppsikt åt alla håll. Det fanns till och med glas i några utvalda gluggar. Glas är ett hårt och genomskinligt material som var väldigt exklusivt och svårt att få fatt på och som endast de små nästan gyllenfärgade människorna bakom mongolernas rike kunde konsten att framställa. Resten av gluggarna var stängda med träluckor eller djurhudar. Mitt i rummet sprakade en liten men värmande ekbrasa i eldstaden, som gav både värme och ljus. Ovanför eldstaden hade kopparsmeden format en upp och nervänd tratt i renaste koppar, som ledde bort röken. På ett spett ovan elden snurrade två små alver en gris som stektes sakta och penslades med en väldoftande kryddblandning i renaste olivolja, utifall någon i Ramunders följe blev hungriga under sittande överläggningar.
I en vid cirkel runt eldstaden stod ett dussin bord i minst 10 tum tjock massiv ek. Bakom varje bord stod en stol eller närmare bestämt en soffliknande stol stor nog att rymma en handfull besökare. Vid Ramunders bord fanns dock endast en stol nog för att Ramunder själv skulle få plats. I stolarna låg det varma fällar att sitta på av björn, älg, och även myskoxe. På borden stod mjödkaggar utifall någon blev törstig.
Dörren in till detta rum var så stor och tung att endast de starkaste hade en möjlighet att rå på den så den rörde sig. De som hade tillträde och var betrodda behövde endast be så öppnades dörren genom ett lätt handslag, i annat fall var den obeveklig. Den och taket var byggd av virke från Asken Yggdrasil vilket gjorde den motståndskraftig mot all yttre åverkan och höll de onda på utsidan. Väggar och golv var byggd av massiv granit från urberget.
På väggarna hängde vackra gobelänger som Ramunders folk hade vävt och broderat, som talade om i bildspråk delar av Ramunders livshistoria. De som någon gång får tillträde till dessa fantastiska utsmyckningar behöver inte vara språkkunniga för att ”läsa” Ramunders historia. De lystes upp med små törefacklor som verkade kunna brinna för evigt. De lyste upp salen så det var fullt dagsljus dygnet runt. Utifrån sågs det höga tornet som en vandringsfyr på en dagsmarsch avstånd. Uppe under taket surrade nästan ljudlöst en armada av tusen och åter tusen Ljusknytt. Som likt eldflugor lyser av sig själva, där de bildade vackra mönster som även de hjälpte till att lysa upp salen när Ramunder bad dem att göra så.

Med tung och myndig stämma talade Ramunder för Skaga och Junker om sin oro. De hade inte märkt av den isande vindilen som svepte in genom festsalen under föregående natt, då de var upptagna med annat då det inträffade. Så de kunde inte känna samma oro som Ramunder, han var orolig för att de onda höll på att förbereda något, som Lloongkåpa hade förutspått redan i höstas. Han kände sig illa till mods och kunde inte förstå varför Lloongkåpa inte hade kommit till midvinterfesten i tid. Ura och hans män var i Österland så det var oroligt och passande att bli utsatt för otyg nu. Ramunder ville höra om Skaga och Junker hade känt någon oro den senaste tiden.
-Min käraste dotter Skaga, jag har för första gången någonsin låtit en kvinna träda in i mitt tornrum. Så du förstår att detta är ett mycket speciellt tillfälle. Junker min dyre hövding av jägarfolket har varit här förr, så du vet också att vi träffas bara här när det är svåra och stora saker i görningen som måste avhandlas eller när hövdingklanen har sina sittningar.
– Ja far, jag kan känna din oro, vad är det som tynger ditt hjärta?
– Var hälsad store konung, vad får dig att kalla en enkel jägarhövding till samtal mitt under pågående fest? Säg hur jag kan hjälpa dig.
– Tack för ni kom hit trots festligheterna. Jag känner djup oro för Lloongkåpa som inte har kommit hit ännu, han brukar aldrig vara sen till utlovade möten. Ura är i Österland som ni vet och jag känner olust.
– På vilket vis, frågade Skaga.
– I går natt blåste för ett ögonblick en isande vindil rakt igenom festsalen, där det annars aldrig blåser. Ljusen fladdrade till och blev alldeles blålila för ett ögonblick. Musiken kom av sig under en griseblink. (En griseblink gott folk det är en kort liten stund eller en väldigt liten bit ungefär som en endaste klunk mjöd ur en full tunna, bara så ni vet.) Det knottrade sig på skinnet och det blev ståpäls längs nackhåret, jag blev nästan rädd, känslan var nästan den samma som jag fick när din vördade mor försvann den dagen på sjön. Jag har inte känt det sedan dess, och den vill inte släppa mitt sinne så jag får ro, det gnager i mitt undermedvetna. Man skulle nästan tro att det var ett järtecken från Lloongkåpa att något ondsint var i görningen, men eftersom han inte är här så vet jag inte vad det vill säga. Det är därför ni har blivit kallade hit. Ni måste hjälpa mig att bli kvitt denna olustkänsla så vi får reda ut vad som händer. Hela kungariket är nästan här och deltager i festligheterna så riket ligger öde och är sårbart emedan vi har det trevligt i festsalen, jag vill inte avbryta festligheterna och beordra hem alla på grund av en ”olustkänsla”. Först måste vi reda ut vad den beror på. Eftersom Lloongkåpa ej har kommit och med sitt visa vakande öga se till att inget ofog händer så är jag dubbelt orolig. Tänk om jag skickar hem alla stammarna till vintervaka över ingenting, det vore oklokt.
– Jag ska försöka få språka med Mirframs, för att höra om hon vet något, sa Skaga.
– Jag är beredd att ge mig av med mina duktigaste scouter för att spana efter något, men vad ska vi söka efter? Lloongkåpa , svartalfer, jättar, olven, möljböxxer, eller vad?
– Tack Junker jag visste att jag kunde lite på dig och dina män. Jag har setat och tomglott i timtal ut genom alla gluggarna i tornet utan att se ett levande väsen på en dagsmarsch avstånd, vilket oroar mig det är så tyst i skogen så något otyg är på gång i alla fall. Inte ens Ljusknytten vet något. Jag har inte Lloongkåpas visdom att skydda er med så ge er iväg i alla väderstreck med största försiktighet. Rapportera fortlöpande om allt som ser annorlunda ut eller på annat vis är onormalt.
– Junker tackade för förtroendet och smög obemärkt iväg för att samla sina mannar.

Skaga öppnade gluggen som vätte mot nordnordost dvs åt det håll som Mirframs fylke var beläget och lyssnade ut i natten. Hon brukade kunna uppfatta ett mycket svagt sjungande som färdas med vindarna till Ramunders rike. Men i natt så var det som Ramunder sagt alldeles dödstyst. Märkligt inte ett endaste lilla vindsus hördes, det gav kalla kårar på Skagas rygg.
– Det var märkligt så spökligt tyst och stilla det är!
– Ja visst är det, svarade Ramunder.

När Lloongkåpa och skränspoven ätit upp frukostbrödet så reste sig han upp och gjorde sig redo för att fortsätta sin vandring mot Ramunders borg.
– Följer du mig i min ensamhet till Ramunders borg så jag slipper att ensammen gå, frågade han fågeln.
– Javisst, svarade han vi är de enda väsen som rör sig så det vore dumt att stanna kvar i en tom skog.

Lloongkåpa förstod fortfarande inte meningen med att vara ensamma i skogen utan trodde att den lilla Skränspoven syftade på att han inte hade några artfränder i närheten, ty han hade aldrig träffat på någon liknande fågel förr.

– Det var trevligt då har jag någon att språka med under vandringen.

Han samlade ihop sina saker och gjorde sig redo att vandra vidare in i Tivedsskogen. Han kände sig omåttligt trött och sliten precis som om någon eller något hade sugit krafterna ur kroppen istället för att ladda den trots flera dygns sömn.

Det var då som han gjorde den fasansfulla upptäckten …
Hans horn var försvunnet, den som gav honom möjlighet att kalla på Asagudarna, karvad ur Tors fantastiska dragdjurs horn. Försedd med omätliga krafter om hornet hanterades rätt. Men som i fel händer kunde blåsa ut allt liv och skapa enorm förstörelse. Det fanns visserligen inte så många som mäktade med att blåsa i hornet med den kraft som går åt för att skapa oreda i någon större utsträckning, men även små hornstötar kunde blåsa livet ur de som inte passade sig. De elaka Drummeldraggarna var förtroliga med hornets hemligheter, Ehrfor och några fler otyg fanns det men de ville sällan va ute i vinterkylan.
Drummeldraggarna är de ondas hantlangare som i sig är ganska harmlösa men om de styrs i grupp tillsammans med annat otyg kan de ställa till med mycket oreda för andra mera vänligt sinnade väsen.

Lloongkåpa letade febrilt i snön under granen och på marken runt densamma. Det va då han upptäckte att det inte fanns ett endaste träd kvar på flera hundra stegs avstånd runt den mäktiga gran han hade satt sig under för att vila tre dagar tidigare.

Han kunde bara konstatera att hornet var borta, allt annat var kvar, ja allt och allt… Han hade bara sina kläder och ränseln med mat och sin gyllene stav samt hornet, vilket nu var borta. Det gjorde honom väldigt orolig och rädd. Som tur var så hade de inte hittat eller tagit hans gyllene stav. Den var fylld med all behövlig visdom och kunskap laddad med någon kraft som vi skulle kalla magisk, som endast de äldsta och mest visa av alla shamaner hade. Vissa hade amuletter andra hade horn eller stavar. Lloongkåpa hade både en stav och ett horn men staven var den mäktigaste och detta gjorde att han kunde språka med alla levande väsen bland annat. Enda chansen att få en shaman att släppa till krafterna som finns i deras stavar är att dräpa dem. Det vill till en lika mäktig shaman för att kunna utföra ett sådant dåd. Hornet däremot var enklare att stjäla då den inte besitter samma krafter. Han förstod nu varför han va så trött. En ondskans tjänare hade försänkt honom i den djupa fyradygnsdvalan, under tiden han sov vilket gjorde honom försvarslös. Vilket var möjligt eftersom han var så utmattad och svag. Det hade helt enkelt tagit nästan fyra dagar att återhämta tillräckligt med kraft för att han överhuvudtaget skulle vakna.

Den lilla fågeln måste vara någon stormästartes sändebud som skickats till honom innan det var för sent. Hur skulle den lilla fågeln veta allt annars. Hur får man honom att sjunga ut sina kunskaper.
Om han nu var en mästares sändebud? De behöver inte veta mer än vad som krävs för stunden, eller så är det en mästares astralkropp, dvs. mästaren går in i ett annat väsens kropp som den lånar för att på ett enklare sett kunna kommunicera. De allra flesta mästarna är sedan länge utdöda i den bemärkelsen att de inte existerar i kroppslig form utan endast som ”frisvävande andar”, som kan via meditation och mångårig träning språka eller uppenbara visioner åt sina shamaner.
Lloongkåpa blev mer och mer orolig och hans tankar fladdrade osammanhängande kring vad som hänt!

De startade den långa vandringen mot Ramunders borg med bestämda steg. De fick hoppa över alla gropar och ojämnheter som fanns i marken efter Olven! Det var helt klart att Olven varit med vid hornstölden, inget annat väsen lämnar sådana spår i naturen. Mycket märkligt tänkte Lloongkåpa sällan har den ljusskygge olven lämnat sina nordliga landmarker. Vad är det för otyg i görningen, jag måste skynda mig till värmen i Ramunders borg, för att få vederkvickelse och kraften tillbaka så jag får veta vad som hänt. Här ute i snön och kylan orkar jag inget göra.
Middagssolen värmde och de kom in i skogen igen. Vandringen gick lättare nu och de två samspråkade om allehanda ting. Lloongkåpa kunde ändå inte få ut någon ytterligare information av den lilla Skränspoven.
Han föreslog att Skränspoven skulle flyga före och meddela Ramunder om att han var på väg. Men den lilla fågeln vägrade av rädsla att lämna hans sida. Så de gick vidare sida vid sida medan skogen verkade vara förstenad precis som Skränspoven sagt. Ingenstans såg eller hörde de ett endaste knyst! Lloongkåpa var för svag för att fundera ut eller ens försöka bryta skogens förtrollning och tystnad. Men å andra sidan så besvärades de heller ej av motvind eller kalla blåsiga vindar, så det var inte bara av ondo att det va så tyst och stilla.

Efter 15 timmars vandring utan paus, då hade de vandrat hela dagen och hela natten. När det dagades på nytt så stannade de till vid en frusen bäck för att få lite vatten. Bäcken var frusen men Lloongkåpa tog fram sin stav för att använda den som ishacka. Då vaknade den lilla Skränspoven som hade krupit ner ränseln vid mörkrets inbrott eftersom den inte kunde flyga i mörkret.

– Vad gör du Lloongkåpa, frågade han.
– Jag är törstig och behöver vatten.Det finns vatten i bäcken under isen så jag använder min stav för att hacka hål på isen.
Låt mig, sa Skränspoven.

– Ska du min lille vän hur ska du lyckas hacka hål på isen?
Skränspoven flög ner från Lloongkåpas axel och satt sig på en isvalk och började sjunga. Han sjöng med hög och klar ton som stegrades till frekvenser som människoöron inte hör. Bara ett par sekunder senare sprack isen isär. Vattnet strömmade fram i sprickan. Då böjde sig Lloongkåpa ner och kupade händerna till en kåsa för att samla upp vattnet som rann fram. Då slutade Skränspoven att sjunga. Genast frös vattnet till is igen.
– Du får nog sjunga lite till så jag hinner dricka och släcka min törst.
Jag han inte få något vatten innan det frös till.
– Javisst sa skränspoven och började att kvittra igen.
Genast sprack vattendraget upp igen och Lloongkåpa kunde släcka törsten sin i det iskalla vattnet.
– Åh, det va gott, men kallt. Är du törstig? Vill du ha en klunk?
– Nej tack jag behöver inget vatten svarade Skränspoven.
– Hur kommer det sig att du kan sjunga på detta vis, så att till och med isen rämnar, undrade Lloongkåpa.
– Alla fåglar kan det!
– Nej du, våra fåglar i skogen kan nog inte det, jag har då aldrig sett någon eller hört om någon som kan det!
– Nehej! Men vi Skränisar kan det i alla fall.
– Ja det är tydligt.
– Var finns ni då, jag har under mina vandringar aldrig sett en Skränis förr!
– Varför frågar du det? Undrade fågeln förbrytt.
– Man är väl bara nyfiken, trots min visdom och kännedom om det mesta här i Asarnas Rike så finns det ingen kunskap hos mig om er.
– Nehe… Så då är det väl så då, vi finns i massor hemma hos oss.
– Lloongkåpa fick ingen mer kunskap om den lilla vackra fågeln med den stora sångbegåvningen.

Ska vi vandra vidare medan det är ljust, vi är bara en dryg dag ifrån Ramunders borg nu.

– Ja, det är best att vi sätter fart, sa Skränis och flög iväg framför Lloongkåpa .