Kapitel 3

I eftermiddagens sista bleka solstrålars sken kom Lloongkåpa och den lilla Skränspoven fram till en sjö. Den låg alldeles spegelblank och den fallande solens sken speglades i dess blanka is. En märklig skugga syntes på isen. Den avtecknades som en ung och vacker flicka med synnerligen tilltalande vacker kropp. Hennes skugga såg ut som den var målad på sjöns is, hon hade långt rågfärgat hår som böljade ner över axlarna ner på ryggen, och hennes ögon blixtrade som diamanter i isen. Kroppen doldes endast av en flortunn slöja vävd av finaste durgvagel av de små silkesspindlarna. Hon projicerades som en suddig astralkropp med en fantastiskt vacker fyrfärgad skugga i sjöns is.

Lloongkåpa satte sig på huk vid sjökanten och beundrade den vackra bilden på sjöisen och funderade på vad det va han såg? Aldrig hade han tidigare sett en sådan bild förr. Han letade bland sina trötta tankar på vad denna bild ville säga honom.
Det måste vara ögonen som spelar mig ett spratt i den sjunkande solens sista bleka strålar som liksom fladdrar över den blanka isen. Trots att det var den enda naturliga förklaringen över detta ljusfenomen så försvann inte bilden av den vackra beslöjade kvinnobilden från isen. Han tittade beundrande på isen och letade efter en gestalt på andra sidan som kunde ge upphov till denna spegelskugga. Som verkade röra sig och streta som den satt fast.
Det fanns ingen kvinna på andra sidan sjön utan bara en svan som syntes ligga vid den andra stranden.

Plötsligt bröts tystnaden av Skränspoven.
– Astra! utbröt Skränspoven.
– Astra? Frågade Lloongkåpa.
– Oops! nu sa jag visst för mycket? Kvittrade Skränis
– Vem är Astra?
– Oops! Kvittrade Skränis igen.
– Den enda Astra jag har kännedom om är Gudinnan Astra, men henne har sällan någon sett! Är det samma Astra vi ser? Vad gör hennes vackra skugga på sjön Fagertärns is? Om jag inte kommer ihåg fel så är hon det godas beskyddare i flera galaxer där våran är en av de mindre, hur kommer det sig att hon skulle synas här och nu? Sa Lloongkåpa förundrat.
– Ja det är hon?
– Vem är då du min lilla kvittrande vän?
– Skränspoven!
– Som känner ett väsen som Astra?
– Ja!
– Underligt, mycket underligt det är endast en handfull varelser på Jorden som känner hennes existens och Skränis är en av dem.
– Ja!
– Hmm!

Det är konstigt att vi kan se en så stor och vacker skugga men ingen Astra som producerar skuggan… Tänkte Lloongkåpa för sig själv. Jag undrar om isen bär att gå på så slipper vi att gå den flera kilometer långa vägen runt sjön i den kalla djupa snön.
Sakta reste sig Lloongkåpa upp och knackade försiktigt med sin gyllene stav på isen och satt ut en fot för att kolla om den var tillräckligt tjock för att bära hans tyngd. När han slog staven i isen så slog det blixtrar som lös upp halva Ramunders rike från spetsen på staven. Hans knackningar ekade som tunga åskknallar i den tysta skogen. Detta fenomen hade han aldrig upplevt förr och fick sina farhågor besannade att det var något ondskefullt som höll sjön i sitt grepp.

– Vi måste skynda oss, pep Skränis oroligt.
– Varför det?
– Astra behöver din hjälp.
– Min hjälp?
– Ja kom nu skynda dig.
– Vad ska en ensam vandringsman som jag kunna hjälpa henne med?
– Du kan mer än du vill göra sken av!
– Hur vet du det?
– Du pratar ju med fåglar och har en gyllene stav.
– Ja men det har många.
– Inte en magisk stav, dessutom visste du om Astras existens.
– Vem är du egentligen min lille duniga vän?
– Skränspoven!
– Ja du har sagt det.
– Varför frågar du då igen för? Kvittrade den lille gynnaren och lade sitt lilla huvud med de små pepparkornssvarta ögonen på sned.
– Skynda dig över sjön nu då.
– Tänk om isen inte håller då?
– Jo den håller för dig. Du har inget ont i dig som kan sjunka eller fastna i den frusna sjön.

Den verkar vara tjock nog i alla fall. Sakta gick han över den hala isen som tycktes värma mer och mer ju närmare han kom över till den motsatta sidan. Det verkade som om Astras skugga levde och försökte tina upp isen men den inte hade kraft nog att lyckas. Hela sjön verkade nästan vara bottenfrusen och Lloongkåpa såg tydligt alla fiskar som var infrusna i isen. Märkligt att det ska vara bottenfruset, så kallt har det väl inte varit här? Lloongkåpa skyndade sig över mot den andra stranden så fort han kunde utan att halka omkull.

Hela sjöns is verkade vilja rämna och ge vika för Lloongkåpa och sluka honom ner i djupet. Men hans goda väsen och krafterna som han och staven besatt räckte för att Lloongkåpa inte skulle falla igenom isen. En kort stund senare hade de tillsammans hasat sig över till den andra sidan och kom fram till en ståtlig svan som satt fastfrusen i isen. Hon var både stor och stark samt stilig, men ordentligt medtagen av sina ansträngningar att försöka ta sig lös från isens grepp. Hennes krafter var nästan helt slut och låg med halsen utsträckt på isen sakta andades så att två små gråvita strimmor med ånga kom ut ur hennes näbb.

– Hej på dig, lilla svan hur är det fatt? Hur länge har du suttit fast i den här av ondska frusna sjön? Frågade Lloongkåpa.
– Tack för ni kom, jag klarar inte en isande kall natt till i detta is-helvete. Mina krafter är snart slut och jag kommer inte loss själv, snälla hjälp mig lös så ska jag vara dig tacksam för tid och evighet.
– Men vem är du som är kvar här under denna kalla vintertid, brukar inte alla svanar flyga söderut på hösten.
– Snälla hjälp mig loss så ska jag berätta allt ni vill veta.
– Jag är bara en svag och kraftlös vandringsman, men jag försöka hjälpa dig lös, du förstår att isen på sjön hålls ihop av ondska och jag vet inte om jag har krafter nog att bryta både is och ondskefulla förtrollningar.
– Vi måste lyckas, sa Skränis.
– Men jag är så trött och kraftlös själv, sa Lloongkåpa.
– Med gemensamma ansträngningar så ska Ni nog lyckas, sa svanen innan hon domnade bort och somnade av utmattning.
– Ja då får vi väl försöka hacka bort isen, sa Lloongkåpa

Han böjde sig ner och såg hur svanens bägge ben var fastfrusna i isen och sa till den lilla Skränspoven att vi måste vara försiktiga så vi inte gör henne illa. Sedan började han skrapa i isen med sin kniv.

Efter flera timmars huggande med kniven var han alldeles svettig och trött samt väldigt törstig av allt arbete. Jag måste få vila en stund och äta lite kvällsvard innan det blir alldeles svart ute.

Lloongkåpa gick upp från isen och gick upp i skogen bakom sjöstranden för att se om det fanns någon liten bäck som porlade, men det var fullständigt tyst. Inget porlande hördes någonstans. Han tänkte då att den enda lösningen som återstod var att samla ihop lite torra kvistar och göra en liten brasa. Framför den kunde han, Skränis och svanen värma sig, smälta lite snö och is till att koka lite te på de frusna ljungblommorna och björklöven samt några av de örter som han hade sparat i ränseln för utsatta situationer.
Han bad Skränis att flyga runt och samla ihop lite torra kvistar till elden så skulle de dela den sista brödkakan till kvällsvard.
Han gick tillbaka till svanen och tog av sig sin färgglada yttersärk och virade den runt Astra. Sedan tog han fram sina eldstål ur ränseln och en näve med torrt fnöske och ett par näverbitar. Han skrapade omsorgsfullt bort all snö och is på marken en dryg meter från Astra och placerade fnösken och nävern i den lilla provisoriska eldstaden. Lloongkåpa reste sig och hämtade ett par torra kvistar till och några grövre trädgrenar. Samtidigt kom Skränis flygande med näbben full av torrt gräs.
– Jag kommer strax tillbaka med mer, sa han och flög iväg igen.
– Bra jag ska bara spänta lite stickor så kan vi tända en värmande brasa och koka lite vederkvickande te, sa Lloongkåpa.

Lloongkåpa späntade stickor av trädgrenen och bröt resten i lagom långa bitar för att passa den lilla eldstaden. Innan Skränis hade kommit tillbaka en andra gång så hade Lloongkåpa hittat tre pinnar och en liten späd vide som fick tjänstgöra som snöre på hans trefot. När den var ordentligt surrad så ställde han den ovanför eldstaden. Lloongkåpa tog sin gyllene kätting som han normalt bar som skärp och hängde upp i trefoten. Den skulle han sedan hänga kitteln i. Han plockade fram sin kopparkittel ur ränseln och tog en nypa av sina örter ur läderpungen, som han la i kitteln tillsammans med de frusna ljungblommorna och björklöven. Sedan fyllde han den med snö innan den hängdes i kedjan.
Nu återkom Skränspoven med ett jättefång gräs. Lloongkåpa lade det ovanpå fnösken i eldstadsbotten, tog fram eldstålet som han slog mot ryggen på en pilspets av flinta. Gnistorna sprutade och hoppade över den lilla eldstaden. Det tog inte lång stund innan det började pyra och glöda i fnösket. Lloongkåpa lade sig ner och blåste försiktigt på den pyrande fnöskebiten och snart slog en liten eldslåga upp och spred sig sakteliga till det torra gräset och näverbiten. Efter någon minut så brann och sprakade det i den lilla brasan intill Fagertärns strand. Lloongkåpa stoppade in ett par vedträn i brasan och lyfte trefoten och kitteln på plats.

Lloongkåpa ställde en stor flat sten som reflektor bakom eldstaden och satte sig ner på ett vedträ för att inte bli blöt och kall bredvid Astra och väntade tyst på att teet skulle koka. När det var färdigt drack han flera kåsor varmt nybryggt te som doftade underbart gott av ljung. Han sa åt Skränis att smaka men han ville inte ha något. Lloongkåpa doppade ett stycke av brödkakan i teet och gav till Astra som tacksamt åt medan Lloongkåpa och Skränis åt sin del av den sista brödbiten.
– Jag hoppas det räcker till att mätta alla, för det är det sista jag har i min ränsel, sa Lloongkåpa.
– Jag äter så lite så det kommer nog att räcka, sa Skränis.
– Åh tänk inte på mig jag behöver ingen mat, sa Astra.
– Tokprat det är klart att vi delar det som finns på tre, sedan hugger vi loss dina fötter och går till Ramunders borg där vi får vila äta och värma oss tills alla krafter är återhämtade, sa Lloongkåpa.
– Ät ni jag orkar inte, sa Astra.
– Jag ska hjälpa dig att få ner lite bröd doppad i örtteet det återger dig kraft och styrka.

De tre åt resten av kakan och drack ur allt örtte under tystnad och värmde sig i brasans sken. Solen hade nu gått ner och bytts mot en klarblå nästan svart himmel med en uppgående måne och hela vintergatan som gnistrande speglade sig på sjöns is.

Skränspoven kröp ner under vingen på Astra och Lloongkåpa lade på de sista vedpinnarna och satte sig tyst och mediterade en stund.
Lloongkåpa hoppades få några av sina frågor besvarade under sin meditation men ingen av de högre mästarna gav någon bild på vad som hände eller varför.
När elden hade falnat och bara glöden knastrade och sprakade lite tyst så öppnade han ögonen och reste sig sakta för att hämta lite mera pinnar till brasan. Astra och Skränspoven sov djupt. Lloongkåpa smög ut i skogen och bröt några torra grenar från en stor gran i närheten. Han bröt dem i lagom stora bitar och gick tillbaka. Väl framme så lade han på ett par pinnar på glöden och genast så tog det eld i de torra grenarna och värmen och ljuset spred sig i den mörka natten.
Lloongkåpa konstaterade att det inte fanns någon anledning att fortsätta hacka i isen förrän det dagades igen eftersom Astra och Skränis sov så gott. Utan han satte sig vid brasans sken och vaktade de sovande vännerna. Han kokade en ny kittel med värmande Ljungte som han drack med välbehag under nattens sista timmar.

Hmm… Det var konstigt att isen är så hård och seg det måste vara en alldeles särskilt ondskefullt väsen som förbannat vattnet i sjön. Trots att jag är svag men ändå borde besitta flera karlars styrka inte lyckats hacka mig igenom den, men å andra sidan så har jag varit oändligt försiktig. Men med några timmars vila så ska vi nog snart vara klara.

När gryningen sakteliga bröt igenom nattens mörker så vaknade de sovande fåglarna och Skränis kunde inte låta bli att drilla en vacker liten melodiös sång i väntan på att solen skulle stiga upp över horisonten. Dess första värmande strålar hade redan brutit nattmörkret och färgade himlen svagt blålila.

Sakta och försiktigt började Lloongkåpa det tålamodsprövande arbetet att hacka loss Astra ur isen. Allt han hade hackat bort under gårdagen hade frusit på igen så det va som att börja från början igen. Lloongkåpa förbannade alla Knytt och Oteringar för deras ondska. Det verkade som om isen var hård som diamant denna morgon och Lloongkåpas dolk bara studsade på isen. Efter vad som verkade vara en halv evighet sa han att det går inte att forcera isen med dolken. Den är för hård, och för varje flisa jag hugger ur isen så smälter det i en ny så det blir inget som försvinner, ur denna ondskans is. Vi måste komma på något annat sätt att bryta isen.

Skränis min lilla sångfågel kan du inte försöka att sjunga som du gjorde för mig vid den frusna bäcken tidigare. Samtidigt kan du försöka att flyga sa Lloongkåpa till Astra så ska jag försöka dra loss dig.
Sagt och gjort den lilla Skränspoven sjöng för allt vad han var värd och faktiskt så började isen att rämna så smått. Isen stretade emot med våldsamma knakanden och det sjöng i hela isen när den lilla fågelns sång absorberades i den. Stora råkar gick upp överallt i isen för att sedan frysa till lika fort igen. Dånen från detta måste ha hörts på fjärdingsvägars avstånd. Efter en dryg timmes sjungande så var hela sjöns is uppbruten och frusen på nytt i ett alldeles skravligt isbrötelandskap. Astra satt alltjämt fast.
– Vi måste vila en stund, sade Lloongkåpa .
– Ja jag orkar snart inget mer, svarade Skränis.
– Använd din gyllene stav att slå i isen vid mina fötter samtidigt som jag försöker lyfta och Skränspoven ställer sig mellan mina ben och sjunger. Så ska jag samtidigt åkalla alla mina krafter i ett sista försök, sa Astra.
– Okay vi gör som du vill, sa Lloongkåpa.
– Låt Tors ursinniga krafter från Mjölner hjälpa mig att lösgöra Astra ur detta ondskans istäcke, skrålade Lloongkåpa och tog fram sin gyllene stav ur dess blåa sammetsfodral och lyfte den mot himlen.
Staven vibrerade och syntes nästan börja glöda samtidigt som en ljusblixt träffade den och luften vibrerade av spänning. Skränspoven blundade och skälvde av upphetsning under Astra samtidigt som han sjöng det vackraste och högsta han förmådde. Samtidigt började svanen Astra att långsamt men med bestämda slag slå med vingarna.

Lloongkåpa slog med ursinnig kraft sin gyllene stav i isen precis bakom Astra det slog upp ett stort hål i isen med ett fruktansvärt dån och vattnet liksom kokade, samtidigt sjöng Skränspoven sitt allra högsta crescendo och genom ett trollslag så lyfte sakta Astra genom isen upp genom luften, en tunn ”siraps-seg” istapp höll henne fången i ett sista försök att få behålla henne fången.
– Flyg Skränspov flyg så ska jag hugga av denna ondskans istapp vrålade Lloolångkåpa. Skränspoven lättade från iskanten och flög pilande snabbt in i skogen.
Astra flög för allt vad hon kunde medan den sega ”sirapsisen” blev längre och längre utan att släppa taget runt hennes fot. Lloongkåpa kände hur han sakteliga började sjunka ner i den frysande ismassan. Han kastade sig i en högflygande kullerbytta upp ur issörjan och landade rätt i eldstaden som släcktes med ett fräsande från Lloongkåpas blöta tunika. Han satte sig på knä uttalade en hemlig shaman besvärjelse och svingade sin gyllene stav mot den istapp som höll Astra fången.

Hela marken under dem skakade och höll på att rämna när krafterna från staven träffade istappen. Den blixtrade som ett värsta sommaråskväder. Astra skrek som en mistlur när isen rispade ett djupt sår i hennes lår och hon blödde ymnigt. Blodet rann efter istappen och färgade hela sjöns skrovliga yta röd.
Lloongkåpa bad om ytterligare hjälp från Asagudarna och svingade på nytt sin stav. Då den för sista gången med ett vansinnigt dön träffade isen så släppte den taget om Astra som kunde lätta mot skyn. Sedan blev det tvärtyst igen, det enda som hördes var Lloongkåpas tunga andhämtning och Astras vingslag uppe i luften.

Efter en lång stund av tystnad och återhämtning satte sig Lloongkåpa upp och tittade ut över den nu helt släta isen som var rödfärgad av Astras blod. Han samlade ihop sina tillhörigheter i ränseln, satte på sig särken och lösgjorde kättingen som han omsorgsfullt knäppte fast runt sin midja.
Den gyllene staven stoppades ner i det blåa sammetsfodralet och stacks ner innanför kättingen i midjan. Han släckte den sista glöden och kastade snö över eldstaden. Sedan fortsatte han under tystnad sin vandring sakta mot Ramunders borg och midvinterfesten. Astra och Skränspoven såg han inte till. De dyker nog snart upp igen tänkte Lloongkåpa.
Han gick sedan hela dagen i den alldeles tysta skogen mot Ramunders borg, som bara var en knapp dagsmarsch bort.

I alla år efter detta äventyr så är näckrosorna i Fagertärn röda till färgen och finns endast där och ingen annan stans i någon annan sjö.