Kapitel 5

Roman Skalder den vise och skriftlärde som vandrar mellan kungarikena lär kunna om inte alla så åtminstone de flesta sägner som någonsin florerat i historien. Roman Skalder är en druid som härstammar från människosläktet och har många mystiska kunskaper i att hela folk som på olika sätt lider av allehanda krämpor. Han bär ofta sin slängkappa och känns igen på sitt stora röda skägg och de knörvade mustascherna. Han är en stor och fryntlig figur som alltid är godlynt och har ett vänligt ord till alla. Han har ofta setts tillsammans med Lloongkåpa i deras gemensamma vandringar. De har tillsammans en bra kontakt med de gamla asagudarna och han vet att berätta om dess historia kring lägereldarna.
I en del kretsar anses hans krafter att hela som övernaturliga och är därför ses han som farlig och icke välkommen eller trovärdig hos dessa. Ramunder däremot vet att hans krafter är genuina och kraftfulla. Han är en vandringsman liksom Lloongkåpa och har bra kontakt med alla väsen som accepterar hans person. Ingen vågar heller trotsa hans kunskaper och medicinska kunnande då han hjälpt mången farare längs kungariket. Ingen vet var hans hemvist är men han brukar alltid dyka upp på rätt plats när han behövs, eller när det samlas folk runt lägereldarna, för att berätta en skröna. När Roman Skalder talar så lyssnar massorna andäktigt.De får alltid ett vist ord på vägen under sina resor.

Den här kvällen var han på väg öster ifrån genom den kalla vinternatten mot Ramunders borg och midvinterblotet som skulle hållas där. Han såg den lilla elden genom mörkret i skogen och kände röken sticka i näsan. Han närmade sig tyst och försiktigt för att inte skrämma eller annonsera sin ankomst utifall det var något ondsint väsen som uppehöll sig runt lägerelden.
Han såg en liten scout som stod på vakt i lägrets utkant och spejade ut åt hans håll. Han svepte sin mantel runt sig och tycktes sugas upp av omgivningen, den lille tränade scouten märkte inte när Roman Skalder sakta gled förbi honom. Han stannade och viskade i scoutens öra att Roman Skalder var här och att allt var lugnt. Den lille scouten såg nu Roman Skalder och såg förvånat upp på honom utan att rädslas, då han hade hört många historier om denne märklige man.

– Varför är ni ute på manöver så här dags mitt i smällkalla vintern?
– Vi ska spana efter oteringar.
– Jasså är det sånt otyg ute nu?
– Ja de säger det men vi har vandrat i tre dygn utan att sett ett enda väsen i skogen.
– Då är det väl inga otyg ute då?
– Nej det verkar så!
– Följ med tillbaka till brasans värmande sken så kan jag berätta någon historia för er.
– Jag kan inte, sa scouten.
– Varför inte?
– Jag står på vakt.
– Det behövs inte när jag är här!
– Varför det?
– Jag hör och märker om något ondsint närmar sig på långt håll och kan förvarna er om så är!
– Men vad ska Janke Yrtofs säga om jag lämnar min post.
– Ingenting när jag har förklarat för honom hur det ligger till. Kom med nu så går vi till lägerelden och värmer oss.

Det var några dussin av Junker Jägares scouter som hade slagit läger och tänt en liten eld för att värma sig och deras mat över. Deras ledare Janke Yrtofs såg förundrat på när den store mantelklädde figuren dök upp och hans ansikte lystes upp i lägereldens sken. Han reste sig och hälsade artigt på den mytomspunne mannen.
Alla scouter som inte sov såg inte Roman Skalder förrän han lättade på manteln och satte sig och samspråkade med Janke Yrtofs. När värmen letade sig in innanför manteln sken Roman Skalder ansikte upp och han hälsade på alla scouterna.
De språkade en lång stund och åt en bit grillat kött och drack en klunk mjöd eller två. Sedan ville alla höra historien om hur den stora rövarhövdingen Ura Kaipa hade fått sin vargskinnsväst.

Hmm … sa Roman Skalder, och satt tyst försjunken med sina tankar en lång stund , elden falnade och det var bara en glödbädd kvar i eldstaden som flammade till då och då med någon enstaka gulfärgad flamma. Alla satt andäktigt tysta och väntade på att Roman Skalder skulle ta till orda.
Roman Skalder nickade åt en av de scouter som satt närmast eldstaden, han lade utan ett ord på ett par tre vedträn på glöden och blåste försiktigt på dem för att elden skulle ta fart. Efter ett par minuters tystnad satt alla och tittade på hur eldens flammor tog tag i vedträna och värmen och ljuset från brasan spred sig runt dem.

Den historien minns jag tydligt som om den hade hänt igår! Men det är nog ett trettiotal sommarperioder sedan ungefär. Den som vet den vackra Skagas rätta ålder vet också när den historien har sitt ursprung … Då den lika mycket handlar om Ramunder och Skaga som om Ura Kaipa.
Vår vördade Kung Ramunder levde som alla vet ett hårt och äventyrligt liv i sin ungdom när han och hans rövargäng härjade i bygden. Det finns mången historia om deras upptåg. Men denna om Vargskinnsvästen började nog ett par sommartider före.
Ramunder hade ett hemligt kärleksförhållande med den undersköna bergakungen Hasse Tvåtand dotter Beda tillika prinsessa över Kongsvinger.
De träffades i smyg och utan att gå in på några intimare detaljer så fattade de tycke för varandra. Ramunder gjorde allt som stod i hans makt för att få äkta den vackra Beda. Men Hasse Tvåtand ansåg inte att en liten Sveakung var fin nog åt hans älskade dotter, utan hoppades att någon av gudarna skulle lyfta henne till den högre maktens boningar.
Det spelade ingen roll att Ramunder härskade över hela Tiveden och hade en fantastisk borg. Efter ett av deras kärleksmöten så föddes utan Ramunders vetande prinsessan deras enda dotter Skaga. När Hasse Tvåtand fick reda på detta blev han rasande och förvisade prinsessan Beda från sitt rike. Hon sökte sig då till Ramunder i sin förtvivlan. Deras dotter Skaga hade Hasse Tvåtand behållit och ämnade att sätta ut till vargarna eftersom hon var en oönskad avfälling i hans ögon.

Beda och Ramunder var lyckliga med varandra i den vackra Tivedsskogen, och stort bröllop planerades till sommaren. Ramunder skulle få sin prinsessa till drottning trots att Hasse Tvåtand gnisslade. Han hade förskjutit henne så han kunde inte längre råda över Bedas liv.
Beda var trots sin bedårande skönhet djupt olycklig över att Skaga som dottern hette inte fanns vid hennes sida. Ramunder var ovetande om detta och hans älskade Beda ville eller vågade inte berätta om deras förstfödda dotter, då hon var rädd för att Ramunder skulle gå i krig mot hennes far för att få tillbaka Skaga. Hon hoppades att hon skulle kunna glömma Skaga som troligen redan var död utsatt till Ulvarna i Kongsvingerskogarna. Hon hoppades att kärleken till Ramunder skulle ge dem flera barn att älska.
Hon älskade däremot att få ro ut på sjön Ungen i sin ensamhet och trösta sig och hämta kraft från djupet i sjön. Hon kunde tillbringa hela dagar på den vackra sjön och meditera och sörja sin förstfödda samt fundera ut ett lämpligt sätt att berätta för Ramunder om deras Skaga. Hon gladdes emellertid åt Ramunders närhet och kärlek och längtade till den stora dagen då bröllopet skulle gå av stapeln.

En tidig morgon i mitten av maj, solen var på väg upp och skingra den täta fuktiga morgonrånnan som låg som en slöja över sjön, gick Beda och hennes två jungfrur ner till sjön för att ro ut för en stunds vederkvickande meditation. När de kommit ut halvvägs i den lilla båten på sjön så sjönk den helt utan förvarning. Beda och de två jungfrurna försvann i djupet och tog med sig hemligheten om Skaga …

Ramunder var utom sig av sorg och visste inte hur han skulle bete sig. Men han kände sig i alla fall tvingad att berätta den sorgliga nyheten för Hasse Blåtand att han dotter trots att hon var förskjuten hade förolyckats i en båtolycka.

Ramunder lämnade uppdraget till Ura Kaipa sin trognaste vän och rövarhövding, att fara till Hasse Blåtand med den tragiska nyheten.

Ura packade sin stora starka häst med förnödenheter och sitt svärd och begav sig västerut längs stigarna mot Kongsvingerskogarna. Det var ingen direkt ofarlig resa då trakten var full av elaka oteringar och andra rövarband. Men Ura som var fylkets största och mest orädde krigare menade att det gick fortast om han reste ensam.
Så han gav sig iväg, på sin flera veckor långa resa västerut. Efter ett par veckor så kom han en kväll fram till gränsen av Hasse Blåtands rike.
I den stora täta skogen fanns det bara små nästan osynliga djurstigar upptrampade, men Ura kände sig säker på sin väg. Han hade fått lära sig av shamanen Lloongkåpa att hitta och navigera rätt med hjälp av stjärnorna och att läsa solen samt titta på naturen för att färdas i rätt riktning.

När han på kvällskvisten på den femte dagen stannade vid en liten bäck för att äta och vila samt ta ett välbehövligt bad efter flera dagars ritt genom den oländiga naturen. Hörde han på håll hur en flock med ulvar hetsade varandra och ylade. Som den orädde rövare han var konstaterade han att de var tillräckligt långt borta för att inte besvära honom för tillfället. Han klädde istället av sig för att ta ett bad i den lilla skogstjärnen strax nedanför hans rastplats.

Ura tog av sin trogna häst selarna och skinnet han satt på som låg på hästens rygg sedan gick de ner och badade i den ljumma tjärnen. Ura skrubbade noga av allt smuts på sin häst som frustade av förnöjsamhet över att få lite omvårdnad. Även hästar blir svettiga och fulla av resdamm under en så här lång resa. När badet var avslutat och de kom upp till lägerplatsen soltorkade sig Ura i solens sista strålar och sedan klädde han på sig. Sedan tog han sin ränsel och plockade fram kvällsvarden som han åt och njöt av den falnande solen.

Ura plockade ihop lite vedpinnar till nattens lägereld innan det blev mörkt, sen gick han ut på jakt för att eventuellt kunna få lite grillat till kvällen.
Han smög ljudlöst genom skogen på jakt efter något villebråd att fälla med sin båge eller spjut beroende på bytets storlek. Han såg snart spår efter råbocken som han följde i den täta snårskogen. Efter en halvtimmes tyst vandring såg han bocken som stod i en glänta och åt av det kvällsfuktiga gräset i det svaga månskenet.
Mörkret började nu lägga sig allt tyngre över marken och sikten begränsade sig till det bleka månskenet i skogen. Han stod länge på huk och beundrade den vackra bocken som troligen var en fjolårskalv med sina små vassa horn.

Den spjuveraktiga pojken i Ura vaknade till liv och han bestämde sig för att försöka fälla sitt byte med kniven istället för att enkelt skjuta den med pil och båge. Han stannade och lade ifrån sig sitt stora tunga svärd och pilbågen samt koger. Med endast sin stora kniv smög han sakta, oändligt sakta mot dungen där råbocken ovetande fortfarande stod och betade.
Plötsligt prasslade det till och Ura hukade sig samtidigt som bocken tittade upp och vädrade oroligt, spejade med ögon och öron runt sig och skuttade in med ett par snabba steg in i skuggorna.

Hmm, är man upptäckt tänkte Ura … skulle använt bågen så hade jakten varit över nu. Men det blir mer spännande så här.
Han smög sakta mot den plats där bocken stått och betat. Som van spejare och stigfinnare som han var så hade Ura inga problem att spåra bocken. Han smög nu ännu försiktigare för att inte skrämma iväg den ännu längre in i skogen. När han stannade till för att lyssna hörde Ura bocken bara några meter framför sig i den snart kolsvarta skogen.
Han såg nu konturerna av bocken som tydligen upptäckt något eftersom den inte märkte hur Ura smög sig på den. Med ett högljutt vrål kastade sig Ura om halsen på råbocken och med ett snabbt ryck låg den på marken och med vant handlag bragde han råbockens liv. Det hela gick så fort att den lilla bocken aldrig han känna vad som hände. Nöjd med jaktlyckan lade han sitt byte på ryggen och glad i hågen visslade han en stump och vandrade sakta tillbaka mot sitt läger.

Nu hörde han Ulvarna som redan tidigare på kvällen hade hörts i fjärran. De hade nu närmat sig och Ura bedömde att det var mindre en 1000famnar iväg. Han hade varit så koncentrerad på sin jakt att han inte hört hur Ulvarna smugit sig allt närmare. Han förbannade sin egen oaktsamhet när han lekte jakt istället för att gjort jaktproceduren kort.
Ura ökade stegen då han kände sig naken utan sitt svärd. Åtminstone om det var ulv i närheten.
Plötsligt så stod Ura öga för öga med en jättelik ulv som morrade ilsket åt honom.
– Försvinn din best, vrålade Ura i hopp om att ulven skulle bli rädd och ge sig av. Den stora besten sköt ragg och morrade än värre. Ura försökte gå runt för att komma bort till stigen som ledde bort till den plats där han lämnat sitt svärd.
Ura visade ingen rädsla utan gick med bestämda steg runt ulven.
– Jag vill dig inget ont så ge dig iväg bara. Råbocken är min så du får fälla ditt eget byte.
När han kom fram till gläntan där råbocken stod och betade såg Ura hela Ulvflocken som stod och det verkade som om de väntade på den stora ulvbesten som drivit Ura dit.
Ura drevs ut i mitten av gläntan när han hörde ett ynkligt pip och en väldigt lågmäld hulkande snyftning, från en blodig trasa hängande i käften på en av de stora bestarna.

– Era lurviga bestar har ni varit på rov …
Den största av ulvarna gjorde plötsligt ett utfall mot Ura. Hetsade av de andra i flocken. Ura han nätt och jämt att reagera. När bestens uppspärrade gap skulle slå käften runt bytet på Uras rygg så snurrade Ura runt och gav ulven en rejäl snyting istället.
Besten föll i backen med en duns och innan den han resa sig hade Ura släppt sin råbock och slängt sig på bestens rygg. En flera minuter lång strid med vrål och skrik från Ura och ylande från besten. Bataljen slutade tvärt när Ura lyckades vrida nacken av den stora Ulven.
Svettig och riven av ulven reste sig Ura upp från marken och höll upp den döda besten i nackskinnet inför de andra ulvarna.

– Se ni! Era onda bestar som är avskräde i guds natur. För att visa alla onda väsen vilka som besitter de godas vilja och styrka, skall jag göra en väst av er ledarvargs skinn. Ge er av och nåde er om ni vågar korsa min väg igen, då ska jag dräpa er alla och förse hela stammen med vargskinnsvästar. Vrålade Ura.

Släpp knytet din lurviga vandal … Vad har du fått detta rov ifrån? frågade Ura medan han blängde ondsint på den stora varghonan med det lilla knytet mellan käftarna. Varghonan vågade inte annat än att med svansen mellan benen och med sänkt huvud sakta gå fram till Ura med knytet.
Hon släppte försiktigt ner det sprattlande knytet vid Uras fötter, och backade tillbaka till resten av flocken av ulvar.

Ura reste sig upp och vände sig mot flocken.
Schas era blodtörstiga monster, löp till skogs och visa er inte mer för då blir ni västar allesammans, om det så är det sista jag gör i detta jordeliv innan Tor kallar mig till Valhall. Jag ska bära västen av er fallna ledarulv i resten av mitt liv så ni vet vilken ni har att möta i fall våra vägar möts igen och ni vågar visa era fula anleten längs min väg igen, så schas på er försvinn ur min åsyn!

Flocken med ulvar dröp iväg med svansarna mellan benen in i den mörka täta skogen. Det var den sista gången Ura såg eller hörde vargarna yla i den delen av Ramunders rike.