Kapitel 7

Lloongkåpa den vise och skriftlärde shamanen som vandrar mellan kungarikena gick med bestämda steg mot Ramunders borg för att fira midvinterfesten med rikets alla invånare och folk och fä från världens alla hörn. Den vackra svanen och Skränspoven hade kommit tillbaka efter den gångna nattens vandring. De flög före och man kunde höra deras vingslag och tjatter i den nu stigande morgonsolens första bleka värmande strålar. Lloongkåpa vandrade sakta och mödosamt med envisa steg genom den djupa snön i det sargade landskapet. Det gick mycket sakta eftersom han hade gjort av med massor av energi under förra dygnet då han tillsammans med Skränspoven lösgjort Astra från Fagertärns förtrollade is.
Hela landskapet är fårat och ärrat av den sista istiden som för ett antal tusen år sedan passerade förbi och lämnade hela Ramunders rike och resten av Tiveden full av förkastningar i naturen. Dessa sprickor, stup och raviner tillsammans med de uppstickande bergsknallarna gjorde vandringen än mer besvärlig, tröttande och tidskrävande för en ensam vandringsman.

De stora grova granarna stod tätt och trollens närvaro kändes tydligt. Lloongkåpa tjoade lite lågmält på Fjuppen, ett av stortrollen i Ramunderskogen, men fick inget svar, vartefter han närmade sig deras del av skogen. Han visste var de brukade finnas till och mött dem här ett otal gånger under sina vandringar.
De storfotade lite klumpiga trollen med sina skäggiga, håriga ansikten och stora öron och oftast svarta spretiga kalufser, var många rädda för bland människorna. Mest på grund av deras slafsiga stil med mumlande läten och i människoögon sett fula anleten. Men de flesta troll som fanns här i Ramunders rike var varken stora eller argsinta. De var som troll är för det mesta, ganska harmlösa lata skogstroll som levde på vad naturen gav dem, med så liten ansträngning som möjligt. De bodde i sina trollhålor i backen bland klippblocken. De verkade aldrig frysa, om det berodde på att de var så håriga och oftast hade tjocka skinnfällar som kläder som gjorde att de inte frös eller inte vet man inte. Trollen behöver därför inga uppvärmda hus. De klarade sig gott och väl i de hålor eller grottor de fann i naturen. Ibland tog de över ett gammalt björnide eller två som bohåla och var nöjda med det.
Trollen sågs ibland smyga ner till människornas lador om nätterna för att ”låna” lite av varje. Vi vet att det kallas för stjäla och stöld, men trollen tycker att de borde få ta för sig av allt det goda som bara ligger där och väntar på att bli taget. De är inte så sluga så de kan lägga upp egna förråd utan lever lite dag för dag så att säga. Människorna och Tomtarna samt Vättarna som är ordentligare folkslag som lärt sig att lägga upp förråd gillar inte trollens framfart eftersom de förutom att bara ta för sig av vad de vill ha dessutom har en viss förmåga att riva runt, förstöra och skräpa ner alldeles kolossalt varthän de drar fram i sin iver att hitta mat.
Allt för ofta blir det en massa onödigt groll mellan människor och troll och då vanligtvis vintertid då det är svårt att hitta mat i skogen. Trollen är inte elaka och argsinta som många tror utan mest hungriga. Dessutom är människornas husdjur rädda för troll, eftersom de ibland kan stjäla och döda dem för matens skull, de förstår inte nyttan av att hålla boskap, för både skinnen köttet eller mjölkens skull, eller nyttja dem som riddjur eller dragdjur. De ser bara djuren som mat.
Tja … trollen är nog lite dumma skulle människorna säga, men duktiga på att ”låna” och smyga i skogen.
Normalt sett så ska det till ett mycket oförsiktigt troll i skogen för att vi människor ska se eller höra dem. De är på tok för skickliga smygisar för att låta sig upptäckas av människor. Men tro mig de finns likväl …

Konstigt tänkte Lloongkåpa inte ett troll man ser, men det är klart de är väl på midvinterfesten de åxå, inte låter väl Ramunder de vara utanför, för då har de väl rivit halva rikets alla lador medan de andra är i Ramunders borg.

Lloongkåpa kom fram till det vi kallar för Trollkyrka, där satte han sig efter en lång och krävande klättring på toppen av bergsknallen. Han bestämde sig för att i lugn och ro sätta sig och vila en stund och meditera. Dels för att försöka få svar på några av alla de funderingar han hade i sitt inre samt att på ett snabbt sätt få tillbaka lite krafter för den sista vandringen till Ramunders borg som nu syntes från platsen där han satt och blickade söderut.
Lloongkåpa plockade fram sina elddon och gjorde en liten värmande brasa i eftermiddagens sena timme. Eftersom brödet i ränseln var uppätet så fick han nöja sig med lite varm dryck.

Utsikten var fantastisk med utsikt åt alla håll. I väster syntes den stora Vättern och i öster kunde man skönja Vänerns blå vatten. Där i mellan sträckte sig Ramunders rike.

– Skränis min vän, var är du?
– Skränis, Skränis … hoho … hallå!
– Tjirp, tjirp, vad vill du och varför skriker du? jag är ju här, svarade den lilla fågeln.
– Jag såg dig inte!
– Men jag var prexis här ju!
– Jag tyckte jag hörde er långt framför mig.
– Gjorde du?
– Ja, jag tyckte det, men ja’må välan ha hört fel då?
– Kanske det!
– Jag kände mig lite ensam och funderade på vad som hänt med Astra?
– Tjirp, tjirp, vad vill du veta och varför?
– Hur kan en liten plirögd gynnare som du känna henne?
– Tjirp, tjirp, vad vill du veta och varför?
– Tja man är väl lite nyfiken, trots min visdom och kunskap så förstår jag inte? Och om man inte frågar får man inget veta eller hur!
– Tjirp, tjirp, vad vill du veta och varför?
– Tjirp på dig du … din lurifax!
– Tjiiirp!
– Nå … får man några svar eller?
– Du känner också till Astra så varför kan inte jag?
– Näe det är klart men i vår värld här så är hon mest bara ett mytomspunnet väsen eller halvgud, som bara de visaste har sett eller hört talas om och som bara visar sig för de utvalda i speciella situationer.
– Tjiddevisst så är det!
– Vem är du då?
– Skränspoven vet du väl!
– Ja … du har sagt det, svarade Lloongkåpa.

– Ponera …Om det är Astra som visade sig i den vackra svanfågelns kropp. Varför skulle hon då ha fastnat i Fagertjärns vatten. Om hon är det eller den som jag inbillar mig att hon är så borde hon inte bli fastfrusen. Och vad är det då som gjorde det möjligt att kunde hålla henne fången i isen?
– Ponera?
– Va?
– Ponera, vad är det för ord? Sa den pillemariska pippin.
– Vadå?
– Ja … ponera?
– Ponera vadå?
– Ja just det ponera! Vad vill du säga med det?
– Hör du du! Försök inte att glida undan nu! Ponera är detsamma som att antaga, eller förutsätta okay!
– Okay vi ponerar, svarade skränspoven.
– Du sover som en stock i en öde skog i tre dygn och saknar ditt magiska horn och marken är full av olvspår …allt liv verkar som det har frusit fast, skogen är både stilla och knäpptyst. Inte ett livstecken på flera dagsmarscher och du funderar om jag vet vem Astra är?
– Snacka om tossig ponering.
– Ja just därför …jag förstår inte vad som är i görningen, sa Lloongkåpa förundrat och tittade på den lilla Skränspoven som satt på klippan intill honom.
– Tja kvittrade han det är nog någe elakt på gång skulle jag tro och Astra har väl upptäckt något och vill hjälpa till, vad vet en liten fågel som jag?
– Ja det va just det, vad vet du? Min plirögde lille vän, vad vet du?
– Näe! slutponerat, vi måste till Ramunders borg för vila mat och överläggningar, kom så flyger vi!
– Jag kan inte flyga, men flyg före ni så kommer jag så fort mina gamla ben orkar bära mig de sista sjumilakliven, sa Lloongkåpa till den bortflygande fågeln.

Skränspoven kvittrade glatt och flög iväg. Långt nere i dalen vid sjön Trehörningens strand vid Junker Jägares sten satt den stora svanen och väntade på honom. Snart kunde Lloongkåpa se det omaka fågelparet sakta segla iväg mot Ramunders borg medan han själv fick lita på sina apostlahästar.

Lloongkåpa släckte sin lilla lägereld och plockade ihop sina få ägodelar och vandrade ner de sista timmarnas vandring mot Ramunders borg, fortfarande utan att få svar på sina frågor. Jag hoppas det klarnar efter lite sömn och mat hos Ramunder, tänkte han.